soppa torsk på Autobahn
I onsdags var vi på fälttävlanstävling med Cleverman, Grand Cannyon, Casper och Sean i Urspring.
Det var unghästklasser med kval till BundesChampionatet.
Det var jag, Sam och Julia som åkte. Philipp stannade hemma.
Hästarna var lugna och snälla, och vi var nöjda och glad, för det var gott om tid mellan hästarna.
Det resulterade i att alla hästarna var placerade i sina starter. Hon gjorde se starter.
Casper vann sin klass på 8,5 , och Grand Cannyon var trea på 8,2. Grand Cannyon är redan kvalad eftersom han lyckades få 9,2 förragången han startade. För ett kval krävs 8,0.
Även lilla Sean lyckades med ett kval på 8,1.
Sean är den gosigaste han är så enkel med allt, även den mest lättridna i terrängen enligt Julia.
När vi skulle åka hem pratade Julia i telefon den första halvtimmen, så när var ute på autobahn tänkte jag, hoppas vi behöver tanka för jag vill köpa glass. Så kollade jag på diselmätaren, som nästan var i nere i botten. Så jag sa till Julia, du vet om att vi behöver tanka va. Sen ringde telefonen igen och så pratade hon i den och missade bensinmacken. Vilket resulterade i SOPPA TORSK på autobahn med en lastbil med trailer bakom med fyra hästar i. superbra. NEJ. Julia ringde ph men han kunde inte tänka sig att komma, hans förslag var att vi skulle gå till närmaste mack. Vilket vi kollade upp, en timmes promenad skulle det vara dit. Julia prövade att starta flera gånger, men vi var helt slut. Så där stod vi på Autobahn. Medans långtradarna dundrade förbi. Vi fick då ringa till en av hästägarna och fråga så snällt om de kunde komma och hjälpa oss. Klart kunde de det. Så de kom med disel efter att vi stått där 40 min ungefär. Treblondiner på autobahn var deras kommentar när de kom fram. Hästarna höll sig undertiden förvånadsvärt lugna. Men grejen var den att lastbilen startade inte även när den fått disel. För det hade kommit in luft i systemet, efter ju otaliga försök att starta den. Så hästägarna som har ett bygg/arkitekt företag var tvungen och ringa till en av deras lastbilschafförer så de kunde komma och bogsera oss därifrån med en metallstav i mellan lastbilarna. Men metallstaven befann sig på en annan ort så vi fick stå där och vänta i en timme. Hungriga som djur, i mörkret, på autobahn, utan mat eller vatten till hästarna eller oss. Vi fyllde upp hönäten med gräs som vi kunde plocka på andra sidan viltstängslet i mörkret. Herregud, aldrig mer säger jag. Efter att ha varit stillastående i 2,5 timme lyckades vi äntligen ta därifrån. Klockan halvtolv var vi tillbaka i stallet.
Det var unghästklasser med kval till BundesChampionatet.
Det var jag, Sam och Julia som åkte. Philipp stannade hemma.
Hästarna var lugna och snälla, och vi var nöjda och glad, för det var gott om tid mellan hästarna.
Det resulterade i att alla hästarna var placerade i sina starter. Hon gjorde se starter.
Casper vann sin klass på 8,5 , och Grand Cannyon var trea på 8,2. Grand Cannyon är redan kvalad eftersom han lyckades få 9,2 förragången han startade. För ett kval krävs 8,0.
Även lilla Sean lyckades med ett kval på 8,1.
Sean är den gosigaste han är så enkel med allt, även den mest lättridna i terrängen enligt Julia.
När vi skulle åka hem pratade Julia i telefon den första halvtimmen, så när var ute på autobahn tänkte jag, hoppas vi behöver tanka för jag vill köpa glass. Så kollade jag på diselmätaren, som nästan var i nere i botten. Så jag sa till Julia, du vet om att vi behöver tanka va. Sen ringde telefonen igen och så pratade hon i den och missade bensinmacken. Vilket resulterade i SOPPA TORSK på autobahn med en lastbil med trailer bakom med fyra hästar i. superbra. NEJ. Julia ringde ph men han kunde inte tänka sig att komma, hans förslag var att vi skulle gå till närmaste mack. Vilket vi kollade upp, en timmes promenad skulle det vara dit. Julia prövade att starta flera gånger, men vi var helt slut. Så där stod vi på Autobahn. Medans långtradarna dundrade förbi. Vi fick då ringa till en av hästägarna och fråga så snällt om de kunde komma och hjälpa oss. Klart kunde de det. Så de kom med disel efter att vi stått där 40 min ungefär. Treblondiner på autobahn var deras kommentar när de kom fram. Hästarna höll sig undertiden förvånadsvärt lugna. Men grejen var den att lastbilen startade inte även när den fått disel. För det hade kommit in luft i systemet, efter ju otaliga försök att starta den. Så hästägarna som har ett bygg/arkitekt företag var tvungen och ringa till en av deras lastbilschafförer så de kunde komma och bogsera oss därifrån med en metallstav i mellan lastbilarna. Men metallstaven befann sig på en annan ort så vi fick stå där och vänta i en timme. Hungriga som djur, i mörkret, på autobahn, utan mat eller vatten till hästarna eller oss. Vi fyllde upp hönäten med gräs som vi kunde plocka på andra sidan viltstängslet i mörkret. Herregud, aldrig mer säger jag. Efter att ha varit stillastående i 2,5 timme lyckades vi äntligen ta därifrån. Klockan halvtolv var vi tillbaka i stallet.
Kommentarer
Mamma
Usch vilket äventyr. Inte roligt. Fast du kommer nog att skratta åt det så småningom. En hungrig Julia kan inte vara nåt att leka med.
Trackback
